Kompositörer

Johann Sebastian Bach (1685 – 1750) var en tysk tonsättare och organist. Bach intar en särställning bland barockens tonsättare. Han anses vara kontrapunktens store mästare, som sammansmälter sina föregångares stilar och tendenser. Han hade också en för tiden ovanlig internationell utblick.

Bach är en centralgestalt i den protestantiska kyrkomusiken på grund av sin omfattande produktion av verk för kyrkoårets olika högtider. Bachs två passioner (oratorier över temat Jesu lidande och död) är ofta återkommande musikinslag under passionstiden i många länder. Han har kallats för ”den femte evangelisten”, syftande på Bibelns fyra evangelister.

Béla Bartók (1881–1945) var en ungersk kompositör, pianist och musiketnograf. Hans liv präglades av hans fascination för folkmusik och den skulle också komma att prägla hans egen musik genom hela hans karriär. Hans musik kännetecknas också av övergången från romantik till modernism och uppluckringen av den diatoniskt uppbyggda harmoniken. Vidare finns i Bartóks musik en ständig spänning mellan öst- och västeuropeisk estetik. Bartók är tillsammans med Zoltán Kodály, Franz Liszt och György Ligeti den främste företrädaren för den ungerska musiken.

Ludwig van Beethoven (1770 – 1827) var en tysk tonsättare och pianist. Han verkade huvudsakligen inom den klassicistiska traditionen, men bidrog även till övergången till romantiken. Han har hyllats som en av de mest inflytelserika kompositörerna genom tiderna. Beethoven bosatte sig i Wien i tjugoårsåldern och studerade där under Joseph Haydn, den nydanande fulländaren av den klassiska sonaten. Han fick snabbt ett rykte om sig som pianovirtuos. Beethovens hörsel försämrades gradvis med början i tjugoårsåldern, men han fortsatte att komponera och dirigera, även sedan han blivit helt döv.

Frédéric François Chopin (1810 – 1849) var en polsk kompositör, pianovirtuos och pianopedagog. Han föddes i den lilla byn Żelazowa Wola i närheten av Warszawa. Hans far Nicolas Chopin, en i Polen naturaliserad fransman, tjänstgjorde vid tiden för sonens födelse som informator i en polsk adelsfamilj och även familjen Chopin bodde på godset. Den unge Frédérics musikaliska talang visade sig mycket tidigt. Innan han fyllt 10 år var han redan ett berömt underbarn om vilket tidningarna skrev långt utanför Warszawas gränser. Han uppträdde som huvudattraktion på tillställningar för de förmögnaste adels- och furstehusen.

Claude Debussy, (1862 – 1918) fullständigt namn Achille-Claude Debussy, var en fransk tonsättare. Han var verksam inom genren impressionistisk musik, en term som han själv avfärdade. Hans musik representerar övergången mellan den senromantiska musiken och 1900-talets moderna musik. Redan som mycket ung upptäcktes hans musikaliska begåvning av madame Fleurville som var en tidigare elev till Chopin.Hon undervisade honom i pianospel fram till 1873, då han som tioårig kom in som elev vid Conservatoire de Paris där han studerade tillsammans för bland andra Ernest Guiraud och César Franck. Han stannade på konservatoriet i elva år fram till och med 1884. 1879 träffade han Nadezhda von Meck, som var vän och mecenat till Tjajkovskij. Hon tog med honom på en resa 1880–82 till Italien, Österrike och Ryssland som huspianist och musiklärare åt hennes barn. I Wien fick Debussy höra operan Tristan och Isolde av Wagner vilken gjorde stort intryck på honom. Under resans uppehåll i Moskva kom han i kontakt med den musik av den så kallade ungryska skolan som också kom att influera honom.

Antonín Leopold Dvořák (1841–1904) var en tjeckisk tonsättare som skrev klassisk romantisk musik och använde sig av element från folkmusiken i Mähren och sitt hemland Böhmen.

Hans mest kända verk är Symfoni nr 9 ”Från nya världen” (särskilt largosatsen), Slaviska danser, Stråkkvartett nr 12 och Cellokonsert i h-moll, men han komponerade i nästan alla genrer och skapade mästerverk i dem alla. Han är sannolikt den mest betydande kompositören av stråkkvartetter mellan Franz Schubert och Béla Bartók.

Dvořák anses vara den mest allsidiga av de stora tjeckiska komponisterna från 1800-talet. Hans musik blev snabbt populär över hela Europa, men också i USA där han arbetade i tre år som dirigent och lärare. Han efterlämnade många ofullbordade verk.

Manuel de Falla, (1876 – 1946) var en spansk klassisk kompositör, bekant för bland annat operan La vida breve, baletten El amor brujo (’Kärlekens trollmakt’, i vilken finns bland annat Rituell elddans) och de tre nocturnerna för piano och orkester, Noches en los jardines de España (’Nätter i spanska trädgårdar’).

Manuel de Falla växte upp i ett musikaliskt hem och tog stort intryck av de folksånger hans mor sjöng för honom. De skulle i framtiden få stor betydelse i hans verk. I hemmet sjöngs och spelades det mycket; modern var yrkespianist och Manuel de Falla fick pianolektioner av såväl sin morfar som av en professionell lärare. Vid femton års ålder intresserade han sig främst för litteratur och journalistik och grundade tillsammans med en grupp vänner de litterära tidskrifterna El Burlón (”Skämtaren”) och El Cascabel (”Bjällran”). 

Charles François Gounod (1818 – 1893) var en fransk tonsättare. Han skrev tolv operor, varav den mest populära alltid har varit Faust (1859); även hans Roméo et Juliette (1867) ingår fortfarande i den internationella repertoaren. Han komponerade en stor mängd kyrkomusik, många sånger och populära korta stycken, däribland hans ”Ave Maria” (en bearbetning av ett stycke av Bach) och ”Funeral March of a Marionette”.

Georg F. Klein (1964–) bosatt i Berlin, har bott i Rom, Istanbul och Los Angeles. Professor vid University of the Arts / Sound Studies and Sonic Arts, Berlin. Med en bakgrund inom komposition har Georg Klein utvecklat en mångfacetterad konstnärlig praktik, där han arbetar med ljud i kombination med video, text eller fotografi. I sina installationer och interventioner – särskilt de i offentliga rum – intensifierar han de akustiska, visuella, situationella och politiska aspekterna till ett spänningsfält, där besökarna involveras, antingen på ett interaktivt eller deltagande sätt.

Fritz Kreisler (1875–1962) var en österrikisk-amerikansk violinist och tillika tonsättare. Redan vid fyra års ålder påbörjade fadern hans utbildning till violinist och tre år senare antogs han som elev vid Wiens Musikkonservatorium, där han undervisades av Josef Hellmesberger junior (violin) och Anton Bruckner (musikteori). Från 1885 till 1887 studerade han vid Paris Konservatorium för bland andra Léo Delibes komposition) och Jules Massenet. Endast tolv år gammal vann han där den högsta utmärkelsen Premier Prix och året därpå gjorde han en första, årslång turné i USA, ackompanjerad av pianisten Moriz Rosenthal.

Jean Marie Leclair (1697–1764) (mördad) i Paris, var en fransk violinkompositör. Leclair föddes i Lyon, men flyttade i ungdomen till Turin för att studera dans och violin. Han återvände till Paris 1723 där han framträdde vid en Concert Spirituel. 1733 blev han utnämnd till ordinaire de la musique av Ludvig XV, men avgick 1737 efter en konflikt. Leclair engagerades därefter av prinsessan av Orange där han de närmaste fem åren arbetade vid hovet i Leeuwarden i tre månader för att övriga året tjänstgöra som privat kapellmästare i Haag. Från 1740 till sin död tjänstgjorde han hos hertigen av Gramont. Leclair utmärker sig för känsla och rytmiskt behag i sina många violinsonater samt violinkonserter, trior och duor med mera. Han skrev även uvertyrer och en opera, Glaucus et Scylla (1747). Hans bröder Jean-Marie d.y. (1703-1777), Pierre (1709–1784) och Jean-Benoît (1714-efter 1759) var också musiker.

Franz Liszt, (1811-1886) var en ungersk-österrikisk tonsättare i den nytyska skolan och berömd som ovanligt skicklig pianovirtuos. Franz Liszt döptes som Franciscus, då Ungerns officiella språk fram till 1844 var latin. Han var far till Cosima Wagner och morfar till Siegfried Wagner.

Gustav Mahler, (1860–1911) var en österrikisk tonsättare och dirigent. Han var gift med Alma Mahler. Han föddes i en judisk familj i Kalischt i Böhmen. Hans föräldrar flyttade strax efter hans födelse till Iglau i Mährendär han kom att tillbringa största delen av sin uppväxt. 1875 blev han antagen till konservatoriet i Wien där han studerade piano för Julius Epstein. Så småningom började han även gå på föreläsningar hållna av Anton Bruckner på universitetet i samma stad. Bruckner, som vid denna tid ännu inte hade slagit igenom som tonsättare, blev en av Mahlers stora konstnärliga förebilder; de hade gemensamt en strävan att expandera symfonins form, att förena sången och det symfoniska (nästan alla Mahlers symfonier bygger på teman som tycks växa fram och strömma som sånger; många har också sånginslag) och en instrumentation som på en gång är visionär och anknyter till folkmusiken. Båda blev också starkt omstridda, i livet och långt efter sin död.

Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809 – 1847) var en tysk tonsättare och dirigent.

Felix Mendelssohn föddes 3 februari 1809 i Hamburg som son till Lea, född Salomon, och bankmannen Abraham Mendelssohn (son till den judiske filosofen Moses Mendelssohn). Då Felix var två år flyttade familjen till Berlin på grund av de politiska händelserna i Europa, och där skulle han leva under återstoden av sin barn- och ungdom. Den 21 mars 1816 döptes Felix och hans syskon Fanny, Rebecca och Paul, och konverterade därmed till kristendomen. De antog då det tyska efternamnet Bartholdy. Felix använde framgent båda efternamnen.

Giacomo Antonio Domenico Michele Secondo Maria Puccini (1858–1924) var en italiensk tonsättare, som främst blivit berömd för sina operor. Flera av Puccinis operor tillhör de mest spelade över hela världen, däribland La Bohème och Tosca, och den krävande Nessun dorma från operan Turandot är en av de oftast framförda ariorna ör tenor.

Franz Schubert, (1797 – 1828) österrikisk tonsättare. Han är ett av de mest välbekanta namnen i musikhistorien. Hans produktion under det korta liv han levde var enorm – över 1 000 verk – och mycket av musiken han skrev är skriven för mindre sammanhang, musikaliska salonger, och kräver inte konsertestrader eller operascener. Hans kammarmusik, pianomusik och sånger har framförts i hemmiljöer ända sedan de skrevs. Han var i hög grad en samtida tonsättare som använde texter av tidens stora poeter som Goethe, Friedrich Schiller, Heinrich Heine, Friedrich Rückert, med flera. Han umgicks flitigt i de intellektuella konstnärskretsarna i Wien, men var också välbekant med annan europeisk kultur och använde texter av bland andra Sir Walter Scott och Shakespeare.

Musikaliskt företräder han en tradition fast förankrad i Haydns, Mozarts och Beethovens musik, men är också en stor förnyare i synnerhet inom lied-genren.

Robert Schumann (1810–1856) var en tysk romantisk tonsättare, musikkritiker, dirigent och pianist. Gift med Clara Schumann. Av sin samtid var han framför allt uppskattad som musikkritiker och grundare av tidskriften Neue Zeitschrift für Musik. Numera betraktas han som en av den musikaliska högromantikens främsta representanter.

Jean Sibelius (1865 – 1957), var en finländsk tonsättare. Han är Finlands internationellt mest kända tonsättare och hade en stor betydelse för landets nationella väckelse. Han var son till Christian Gustaf Sibelius (1821–68), stads- och militärläkare i Tavastehus, och Maria Charlotta Borg (1841–1897). Han hade två syskon, varibland Christian Sibelius. Efternamnet Sibelius kommer från Sibbe gård i Lappträsk i Östnyland.

Alexander Siloti, (1863–1945), var en ukrainsk-amerikansk pianist. Siloti var lärjunge till Nikolaj Rubinstein, Pjotr Tjajkovskij och Franz Liszt. Han tog 1885 initiativet till bildandet av Lisztsällskapet i Leipzig, var 1886–90 professor vid Moskvakonservatoriet och verkade 1901–04 som dirigent där och i Sankt Petersburg. Han emigrerade 1919 till USA. Han vann rykte främst som uttolkare av Franz Liszt och Frédéric Chopin.

Richard Strauss (1864 – 1949) var en tysk tonsättare. Han var inte släkt med tonsättarna Johann Strauss den äldre och den yngre i Wien. Richard Strauss är kanske den mest betydelsefulle och inflytelserike senromantiske kompositören under sekelskiftet 1900. Han utvecklade ett expressionistiskt tonspråk med avancerad harmonik med raffinerad användning av dissonanser. Strauss behöll dock alltid känslan av tonalitet trots att många menar att den bitvis i vissa av hans verk är totalt uppluckrad.

Francisco Tárrega, (1852 1909) var en inflytelserik spansk kompositör och gitarrist, för de breda massorna mest känd som mannen bakom Nokias klassiska ringsignal (”Gran vals”, komponerad 1902^[6]). Han omnämns ofta som fadern till det moderna spelandet av klassisk gitarr, eftersom han utvecklade tremolotekniken med sin ”Recuerdos de la Alhambra”.

Asteroiden 5058 Tarrega är uppkallad efter honom.