Kompositörer

Valborg Aulin (1860–1928) var en svensk tonsättare, pianist och musiklärare. Hon var dotter till Lars Axel Alfred Aulin.

När fadern fick en tjänst vid Högre Elementarläroverket i Stockholm 1862 flyttade familjen dit, från Lauras födelseort Gävle. I familjen var musicerande en viktig del av umgängeslivet, och Valborg Aulins intresse för musik ledde mot en yrkeskarriär. Från sex års ålder fick hon undervisning i piano av sin moster, senare blev pianisten och tonsättaren Jacob Adolf Hägg hennes lärare, och under åren 1873–1876 undervisades hon i harmonilära av Musikaliska akademiens inspektor Albert Rubenson.

Aulin studerade vid Stockholms musikkonservatorium1877–1882, där hon hade Ludvig Norman, Albert Rubenson, August Lagergren och Hermann Behrens som lärare i komposition, kontrapunkt, harmonilära och instrumentation. Som lärare i piano hade hon Hilda Thegerström, en av sin tids bästa pianister.

Johann Sebastian Bach (1685 – 1750) var en tysk tonsättare och organist. Bach intar en särställning bland barockens tonsättare. Han anses vara kontrapunktens store mästare, som sammansmälter sina föregångares stilar och tendenser. Han hade också en för tiden ovanlig internationell utblick.

Bach är en centralgestalt i den protestantiska kyrkomusiken på grund av sin omfattande produktion av verk för kyrkoårets olika högtider. Bachs två passioner (oratorier över temat Jesu lidande och död) är ofta återkommande musikinslag under passionstiden i många länder. Han har kallats för ”den femte evangelisten”, syftande på Bibelns fyra evangelister.

Johannes Brahms (1833 – 1897), en tysk tonsättare, pianist och dirigent. Brahms musik brukar räknas till den klassicistiska riktningen i den romantiska musiken – ”klassisk till formen, romantisk till innehållet”. Han anses som en av de allra främsta tonsättarna i den västerländska klassiska traditionen.

Eduardo di Capua (1865–1917) var en italiensk tonsättare framför allt av neapolitansk musik. I Sverige mest känd som tonsättare av ’O sole mio.

Mario Castelnuovo-Tedesco (1895–1968) var en italiensk tonsättare och pianist.

Castelnuovo-Tedesco var bosatt i Florens, och lärjunge till Ildebrando Pizzetti i komposition. Som tonsättare tillhörde han den moderata modernismen, och han musik vann en tämligen bred uppskattning. Hans verk omfattade kammarmusik (däribland ett antal pianokompositioner) och sånger, orkesterverk, a cappellaverk, samt de dramatiska kompositionerna La mandragola och Bacco in Toscana.

Hedwige Chrétien (1859–1944) var en fransk tonsättare. Hon föddes i Compiègne. 1889 blev hon professor vid Conservatoire de Paris, där hon tidigare från 1874 hade studerat för Ernest Guiraud. 1881 vann hon första pris i harmonilära, kontrapunkt och fuga samt i piano och komposition. Hon komponerade pianostycken, kammar- och orkestermusik, sånger samt två baletter, totalt omkring 150 verk.

François Couperin (1668 – 1733) var en fransk kompositör inom barockmusiken, cembalist och organist.

Han var också känd som Couperin le grand, alltså Couperin den store, för att skilja honom från de andra i Couperin-familjen som alla var musiker. Han komponerade en del musik för cembalo i barockstil. Han använde sig också av medeltida musikaliska grepp, bland annat monofonisk sång sida vid sida med polyfonisk notation, något som bland annat förekom inom gregoriansk sång. Utom triosonater och ett par orgelmässor skrev han även fyra böcker, Pièces de clavecin (1713–30), med därtill anslutna fyra så kallade Concerts royaux, samt ett teoretiskt studieverk, L’art de toucher le clavecin (1717). Couperins klaververk utgavs i fyra band av Friedrich Chrysander i Denkmäler der Tonkunst.

Familjen Couperin har fått en krater uppkallad efter sig på Merkurius, Couperinkratern.

Ernst von Dohnányi (1877–1960) var en ungersk tonsättare, pianist och musikpedagog. Han studerade vid musikakademin i Budapest och komponerade redan i ungdomen kammarmusik, pianostycken och kyrklig musik. Han var även en skicklig pianist och turnerade i Europa och 1900 även i Förenta staterna. År 1907 uppträdde han för första gången i Sverige.

Dohnányi blev 1905 lärare i pianospel vid Hochschule für Musik i Berlin, 1916 blev han professor vid musikakademin i Budapest och 1919 blev han ledare för Filharmoniska sällskapet i Budapest. Han gästspelade som dirigent. även i utlandet, och blev 1931 musikchef vid den ungerska radion och 1934 direktör för musikakademin. Under 1930-talet försämrades Dohnányis hälsa och han hade av den anledningen färre engagemang. Han bekämpade även den framväxande nazismen och avgick 1941 från musikakademin då han vägrat acceptera judeförföljelserna och flyttade 1944 till Österrike.

Antonin Leopold Dvořák (1841–1904) var en tjeckisk tonsättare som skrev klassisk romantisk musik och använde sig av element från folkmusiken i Mähren och sitt hemland Böhmen.

Hans mest kända verk är Symfoni nr 9 ”Från nya världen” (särskilt largosatsen), Slaviska danser, Stråkkvartett nr 12 och Cellokonsert i h-moll, men han komponerade i nästan alla genrer och skapade mästerverk i dem alla. Han är sannolikt den mest betydande kompositören av stråkkvartetter mellan Franz Schubert och Béla Bartók.

Dvořák anses vara den mest allsidiga av de stora tjeckiska komponisterna från 1800-talet. Hans musik blev snabbt populär över hela Europa, men också i USA där han arbetade i tre år som dirigent och lärare. Han efterlämnade många ofullbordade verk.

Anna Einarsson (1978–). Sångerskan, multi-instrumentalisten och kompositören Anna Einarsson väljer aldrig det förutsägbara i sitt skapande och låter sig inte begränsas av genrer.  Möten mellan olika konstformer och sätt att kommunicera har varit en central ledstjärna för henne under många år.

Anna har komponerat musik till dansföreställningar, operahus, barnkörer, spårvagnsresor, stråkorkestrar och storband. Hennes musik har framförts både i Sverige och internationellt. En eklektisk hållning till genre präglar det mesta hon komponerar och som uppstår i denna smältdegel av konstmusik, jazz, experimentell musik och elektroniska klanger.

Jan Garbarek (1947- ) är en norsk jazzsaxofonist, som även är verksam inom klassisk musik och världsmusik.

Han föddes i Mysen, Østfold, sydöstra Norge, som enda barnet till den före detta polske krigsfången Czesław Garbarek och en norsk kvinna. Han växte upp i Oslo och var statslös fram till sju års ålder, eftersom det inte fanns något automatiskt medborgarskap i Norge på den tiden. När han var 21 år gifte han sig med författaren Vigdis Garbarek. Han är far till musikern och kompositören Anja Garbarek.

Carlos Gardel (1890–1935) var en enormt populär tangosångare och tangomusikens första superstjärna. Gardel var också skådespelare och uppträdde i och skrev musik till många, främst amerikanska, filmer. Födelseplats och födelseår för Gardel var ett tag omstritt, antingen föddes han den 11 december 1887 i Buenos Aires i Argentina eller den 24 december 1890 i Toulouse i Frankrike.

2012 hittades dock hans födelseattest, vilken bekräftade att han föddes i Toulouse. Han dog i ett flyghaveri utanför Medellín i Colombia på höjden av sin karriär. Med på planet fanns också diktaren och följeslagaren Alfredo Le Pera, även han omkom vid haveriet.

Dmitrij Kabalevskij (1904–1987) var en rysk tonsättare. Kabalevskij studerade vid Musikkonservatoriet i Moskva med lärare som Georgij Catoire och Nikolaj Mjaskovskij. Han blev 1939 lärare i komposition vid sitt tidigare lärosäte. Han var redaktör för tidskriften Sovejtskaja muzyka 1940–1947.

Hans musik bygger på rysk tradition, men har moderna drag. Produktionen var mångsidig med Mästaren från Clamecy (efter Romain Rolland) som hans mest kända opera. Han har också gjort flera symfonier med körinslag, nationella kantater och populära barnvisor. Allra mest känd är han för sin Violinkonsert (op. 48, 1948).

Emmerich (Imre) Kálmán, ursprungligen Imre Koppstein, (1882–1953) var en ungersk tonsättare av wieneroperetter.

Kálmán ville ursprungligen bli pianovirtuos. Efter att ha överansträngt sig inledde han istället studier i komposition och kontrapunkt vid musikhögskolan i Budapest. Efter att 1908 av en slump ha kommit över librettot till Ein Herbstmanöver tonsatte han den operetten och den kom att följas av tio ytterligare. Tillsammans med Franz Lehár betraktas Kálmán som de stora namnen bland kompositörer av wieneroperetter.

Kálmán, som var av judisk börd, tvingades lämna Wien och Österrike 1938 och flydde 1940 vidare till Förenta staterna. Han återvände till Europa 1945 och bosatte sig i Paris.

Zoltán Kodály (1882 – 1967) var en ungersk tonsättare, dirigent och folkmusik- och etnografiforskare.

Han föddes i en ungersk småstad, där han spelade fiol och sjöng i kyrkokören. Han gick vidare till fiolstudier vid Budapest universitet och lärde komposition av Hans von Koessler vid musikhögskolan. Han blev doktor på en avhandling om strofbyggnaden i den ungerska folkvisan. Från 1907 var Kodály lärare i musikteori och komposition vid musikhögskolan i Budapest. Han hade stor inverkan på utvecklingen av nya undervisningsmetoder. Kodály samarbetade från 1905 med Béla Bartók för att kartlägga den ungerska folkloren och är vid sidan av denne det mest kända namnet i Ungerns sentida musikhistoria.

Erich Wolfgang Korngold (1897–1957) var en österrikisk-amerikansk tonsättare, verksam först i Österrike och sedan 1934 i USA. Korngolds produktion, som är skriven med ett senromantiskt tonspråk, omfattar opera, orkesterverk, kammarmusik, lieder och filmmusik.

Korngold var ett så kallat underbarn och växte upp i en judisk, högkultiverad miljö. Hans första kompositioner skrevs när han var sex år. Fadern Julius Korngold hade studerat för bland andra Anton Bruckner och bland hans kurskamrater fanns Hugo Wolf. Senare arbetade han som musikkritiker på Neue Freie Presse. Familjen hade nära kontakter med den tidens storheter, såsom Gustav Mahler och Alma Mahler.

Korngold själv studerade för Alexander von Zemlinsky. I samband med nazisternas intåg på den politiska arenan ökade antisemitiska aktioner. Korngold emigrerade till USA 1934. Där etablerade han sig Hollywood och blev snart en eftertraktad och uppskattad tonsättare av filmmusik.

Franz Lehár (1870–1948) var en österrikisk-ungersk tonsättare, främst känd för sinaoperetter.

Lehár var son till en militärkapellmästare och satt redan vid 5 års ålder med i orkestern under repetitionerna. Hans dröm var tidigt att bli kompositör och 12 år gammal skickades han till Prag för att studera violinspe och musikteori. En av hans lärare i teori var Antonín Dvořák. En dag visade han Dvořák två sonater, som han hade skrivit. Denne tittade igenom dem och sade: ”Lägg bort violinen och bli tonsättare!”

Efter avslutade musikstudier anställdes Lehár som konsertmästare vid en teater i Tyskland och något senare i faderns militärorkester och snart också vid flera garnisoner i Ungern och Österrike  

Vid den här tiden började Lehár att skriva operamusik utan framgång. Han fick då idén att prova på operetten, vilket visade sig lyckosamt. Redan hans två första operetter blev succéer på Theater an der Wien, men det var först 1905 med Glada änkan som det stora genombrottet kom. Den operetten var av en ny typ, dansoperetten, och har spelats mer än 100 000 gånger över hela världen och även filmatiserats flera gånger.

Jakob Ludwig Felix Mendelssohn-Bartholdy  (1809 – 1847) var en tysk tonsättare och dirigent.

Felix Mendelssohn föddes 3 februari 1809 i Hamburg som son till Lea, född Salomon, och bankmannen Abraham Mendelssohn (son till den judiske filosofen Moses Mendelssohn). Då Felix var två år flyttade familjen till Berlin på grund av de politiska händelserna i Europa, och där skulle han leva under återstoden av sin barn- och ungdom. Den 21 mars 1816 döptes Felix och hans syskon Fanny, Rebecca och Paul, och konverterade därmed till kristendomen. De antog då det tyska efternamnet Bartholdy. Felix använde framgent båda efternamnen.

Cristóbal de Morales (född omkring1500–1553) var en spansk tonsättare och kontrapunktist under renässansen. Han skrev framför allt sakral musik.

Cristóbal de Morales var omkring 1540 påvlig kapellsångare i Rom. Han räknas till de bäste tonsättarna på sin tid, bildad, som han var, i holländarnas stränga skola och sedermera delaktig av det ideala drag som utmärkte den romerska skolan och nådde sin höjd i Palestrina. Betydande är hans 4 Magnificat (1542), motetter (1543–46), mässor (2 böcker, 1544-46) och lamentationer (1564). Musikkonservatoriet i Sevilla är uppkallad efter honom.

Ennio Morricone, (1928–2020) var en italiensk tonsättare och orkesterledare. Han komponerade främst filmmusik.

Morricone kom att bli mycket inflytelserik inom filmmusikgenren. Han blev bland annat känd från samarbetet med Sergio Leone i dennes spaghettiwesternfilmer För en handfull dollar (1964), För några få dollar mer (1965), Den gode, den onde, den fule (1966) och Harmonica – en hämnare (1968).

Morricone var gift med Maria Travia (född 1932) från 1956 till sin död. Travia skrev ofta texterna till Morricones kompositioner. Paret fick fyra barn.

År 2010 tilldelades Morricone Polarpriset.^[5] För musiken i Quentin Tarantinos The Hateful Eight (2015) belönades han med en Oscar för bästa filmmusik.

En film om Morricones liv och musikaliska karriär gavs ut 2021 under titeln Morricone: fimmusikens mästare (italiensk originaltitel: Ennio). Regissör är Giuseppe Tornatore. Dokumentären visades på SVT den 1 juli 2023.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756 – 1791) var en tysk (när Mozart föddes i Salzburg tillhörde Ärkebiskopsdömet Salzburg det Tysk-romerska riket) tonsättare, pianist och violinist.

Mozart var en av de viktigaste tonsättarna i den wienklassiska stilen och är för eftervärlden ett av de stora namnen i musikhistorien. Hans produktion (som omfattar över 600 kända verk) innehåller verk som av många anses som kronan av symfonisk, kammar-, piano-, opera- och körmusik. Många av hans verk är centrala för den klassiska standardrepertoaren.

Mozart kallade aldrig sig själv österrikisk, det blev han kallad långt efter sin död, av människor från Österrike

Om Mozart hade skrivit för evigheten hade vi inte kommit ihåg hans musik – Alfred Einstein

Er son är den största kompositör jag känner personligen eller vid namn; han har smak, och vad mer är, han har den största kunskap i komposition. – Joseph Haydn till Leopold Mozart.

Han tilldrog sig min beundran när jag var ung; i mogen ålder fick han mig att misströsta; han är nu min ålders tröst – Gioacchino Rossini 

De avtryck av en ljusare och bättre tillvaro som han har lämnat på våra själar – Franz Schubert.

Mozart är musikens Kristus – Pjotr Tjajkovskij.

Helena Munktell (1852–1919) föddes på Grycksbo herrgård som yngsta barn av nio till brukspatron Johan Henrik Munktell vid Grycksbro bruk. Fadern var en skicklig pianist, vilket bidrog till att hon fick en ordentlig utbildning. Föräldrarna levde i ett disharmoniskt äktenskap, och modern Augusta bodde därför till stor del i Stockholm. När fadern dog flyttade hela familjen till Stockholm, varifrån modern skötte affärerna. Hon var syster till Amalia Hjelm och Emma Sparre.

Niccolò Paganini (1782–1840) var en italiensk violinist och tonsättare. Paganini är kanske den mest mytomspunna violinisten genom tiderna. Hans häpnadsväckande skicklighet ledde till påståenden om att han sålt sin själ till Djävulen.

Sex år gammal började Paganini spela fiol med fadern, som snart blev övertygad om sonens musikaliska begåvning. Fadern drev sonen mycket hårt Vilket resulterade i att Niccolò gjorde häpnadsväckande stora framsteg på kort tid.

Paganini gjorde en häpnadsväckande karriär med konserter runt om i Italien redan under tonåren. Under början av 1800-talet ägnade Paganini mycket tid till gitarrspel vilket senare kom att prägla hans violinteknik; svåra och helt nya typer av pizzicato-, ackord- och flageolettspel. Från 1828 till 1836 turnerade han internationellt, och hans repertoar var huvudsakligen egna kompositioner. De mest kända är hans 24 Capricer för soloviolin för soloviolin.

Moses Pergament (1893–1977) var en sverigefinlandssvensk tonsättareoch musikkritiker i Svenska Dagbladet. Han var farbror till kompositören Erna Tauro och bror till kompositören Simon Parmet, som var verksam i Finland som pianist, kapellmästare, tonsättare och författare av böcker om musik.

Moses Pergament var son till grosshandlaren Jehuda Pergament och Maria Polarsky. Med avbrott i studierna bedrev han violinstudier vid konservatoriet i Sankt Petersburg under fyra år, avlade studentexamen i Helsingfors 1913 och var under fyra år verksam som violinist vid Filharmoniska sällskapet i Helsingfors. Han studerade även under fem terminer vid Helsingfors universitet och två terminer vid Sternska konservatoriet i Berlin, där han genomgick kursen som opera-kapellmästare. 1915 flyttade Moses Pergament till Sverige och 1918 blev han svensk medborgare. År 1923 blev han musikkritiker i Svenska Dagbladet och övergick 1938 till Nya Dagligt Allehanda och senare till Aftontidningen. Han verkade också som kör- och orkesterledare. I sina verk anknöt han än till nordiska, än till mera exotiska tongångar.

Gustaf Allan Pettersson (1911–1980) var en svensk tonsättare Han anses som en av Sveriges största symfoniker och har jämförts med Mahler och Sjostakovitj genom sina stort upplagda och känslomässigt högspända symfonier.

Pettersson levde större delen av sitt liv på Södermalm i Stockholm, där han växte upp under fattiga förhållanden. Han föddes dock när familjen en kortare period bodde utanför staden. Fadern var smed och modern sömmerska. Pettersson började på eget initiativ spela violin. Under sin studietid vid musikkonservatoriet i Stockholm övergick han till viola. Han var anställd i Stockholms Konsertförenings orkester 1939–1951. De sista decennierna av sitt liv var han i hög grad rörelsehindrad på grund av svår reumatism. Ett år före sin död tilldelades han professors namn av regeringen.

Francis Poulenc(1899 – 1963) var en fransk tonsättare och pianist. I sin ungdom tillhörde Poulenc tonsättargruppen Les Six. Hans tidiga produktion präglas av elegans och esprit. Stilistiskt har den ett visst släktskap med Ravel och Stravinskij, men musiken har också inslag av jazz och schlager. Verk av denna typ är bland annat baletten ”Les Biches” från 1923 och buffaoperan Les mamelles de Tirésias (Brösten på Tiresias) från 1944, en konsert för två pianon och orkester, en trio för oboe, fagott och piano från 1926, samt pianomusik och sångcykler. Poulencs senare verk uttrycker en starkare lyrisk känsla och allvarligare stämningar, bland annat ”Stabat mater” och operorna Karmelitsystrarna (Dialogue des carmélites) från 1957 och La voix humaine (Vox humana) från 1959, en 45 minuter lång monolog för sopran, text Jean Cocteau.

Heinz Provost född Ferdinand Heinrich Proboscht (1891–1959) var en österrikisk-svensk tonsättare och musiker. 1935 deltog han i en av Svensk Filmindustri utlyst tävling om musiken till filmen Intermezzo, som han vann med stycket ”Souvenir de Vienne”.

Giacomo Puccini (1858–1924) var en italiensk kompositör, som främst blivit berömd för sina operor. Flera av Puccinis operor tillhör de mest spelade över hela världen, däribland La Bohème och Tosca, och den krävande Nessun dorma från operan Turandot är en av de oftast framförda ariorna ör tenor.

Puccinis far var direktör och lärare vid Luccas musikskola, och var den fjärde generationen musiker i släkten; sonen Giacomo skulle bli den femte, men fadern avled redan när han var barn och fick inte leva tillräckligt länge för att ana sonens framgångar. När fadern avled förlorade familjen sina inkomster och barnaskaran var stor. Icke desto mindre gavs Giacomo möjlighet att studera musik för Carlo Angeloni, en berömd musikpedagog, från fem års ålder. Vid tio års ålder anställdes han som organist hos benediktinordens nunnekloster i staden, blev där uppmärksammad för sin skicklighet, varför han därefter inte saknade erbjudanden att uppträda, i kyrkor och på nöjesställen.

Maurice Ravel (1875 – 1937), fransk tonsättare.

Ravel började att studera pianospel i Paris som 14-åring, efter att som 12-åring med sin familj ha flyttat från Ciboure i Pyrenéerna. Under sin tidiga barndom torde han ha fått intryck från den spanska folkmusik som spelades i hans hemort. Den spanska inspirationen hörs bland annat i verken Rapsodie espagnole, L’heure espagnole (Señorans visittimme) och Boléro.

Efter förberedande studier i pianospel, harmonilära och komposition blev han antagen som student vid konservatoriet och hade som lärare bland andra Gabriel Fauré. Han anses redan i 20-årsåldern ha skaffat sig en personlig och originell stil, som bland annat innehöll harmonier som inte ansågs helt renläriga.

Som sviter efter en bilolycka fick Ravel en nervsjukdom, Picks sjukdom, som aldrig blev bättre och som tidvis bröt ned honom totalt och var anledningen till hans död.

Kuriosa

Den ryske tonsättaren Igor Stravinskij kallade vid ett tillfälle Ravel för ”den schweiziske urmakaren” med hänvisning till Ravels noggrannhet.

Georg Riedel, (1934–2024) var en svensk musiker och tonsättare Han inledde sin musikkarriär som jazzbasist på 1950-talet och har sedan dess räknats till de ledande svenska jazzmusikerna. Han är kanske mest känd som tonsättare av barnmusik, inte minst sångerna till filmer och TV-serier baserade på Astrid Lindgrens böcker. Han är den som tonsatt de allra flest av sångerna i Astrid Lindgrens filmer.

Han har även skrivit musiken till filmerna om Emil i Lönneberga, Karlsson på taket, Barnen i Bullerbyn, och nästan all musik till Pippi Långstrump – och står bland annat bakom tidlösa barnvisor som ”Idas sommarvisa” och ”Sjörövar-Fabbe”. Hans egna favoriter var ”Fattig bonddräng” och ”När mamma var liten”, berättade han i en intervju 2018.

Georg Riedel spelade med bland andra Jan Johansson, Arne Domnérus, Lars Gullin, Jan Allan, Radiobandet, Monica Zetterlund, Gunnar Svensson, Egil Johansen och Rune Gustafsson. Han spelade även bas i jazzgruppen Trio con Tromba. Med Jan Johansson spelade han på skivan Jazz på svenska, Sveriges genom tiderna bäst säljande jazzinspelning med sparsmakade jazzversioner av svenska folkmelodier.

Kaija Saariaho (1952–2023) var en framstående medlem av en grupp finländska tonsättare och artister som har ett globalt inflytande. Hon har studerat komposition i Helsingfors, Freiburg och Paris, där hon har bott sedan 1982. Hennes studier och forskning vid IRCAM har haft ett stort inflytande på hennes musik och hennes karakteristiska frodiga och mystiska texturer skapas ofta genom att kombinera levande musik och elektronik.

Erik Satie, Erik Alfred Éric Leslie Satie (1866 – 1925) var en fransk tonsättare och pianist. Från 1884, då han komponerade sitt första verk, signerade han sina alster med Erik Satie.

Satie är mest känd för sina korta pianostycken, däribland Trois Gymnopédies (1888) och Trois Gnossiennes (1890).

Vid sidan av sin musik bidrog Satie också med egensinniga bidrag i vitt skilda tidskrifter, från dadaistiska publikationer till Vanity Fair, vilka postumt blivit samlade och utgivna i bok.

Erik Satie skrev musik direkt till Les Ballets Suédois nyskapande koreografier. Han medverkade också i film som danskompaniet spelade in på bland annat Theatre de Champs-Elysees tak till omskrivna föreställningen Relache.

Franz Peter Schubert (1797 – 1828) österrikisk tonsättare.

Franz Schubert är ett av de mest välbekanta namnen i musikhistorien. Hans produktion under det korta liv han levde var enorm – över 1 000 verk – och mycket av musiken han skrev är skriven för mindre sammanhang, musikaliska salonger, och kräver inte konsertestrader eller operascener. Hans kammarmusik, pianomusik och sånger har framförts i hemmiljöer ända sedan de skrevs. Han var i hög grad en samtida tonsättare som använde texter av tidens stora poeter som Goethe, Friedrich Schiller, Heinrich Heine, Friedrich Rückert, med flera. Han umgicks flitigt i de intellektuella konstnärskretsarna i Wien, men var också välbekant med annan europeisk kultur och använde texter av bland andra Sir Walter Scott och Shakespeare.

Musikaliskt företräder han en tradition fast förankrad i Haydns, Mozarts och Beethovens musik, men är också en stor förnyare i synnerhet inom lied-genren.

Clara Josephine Schumann (1819–1896) var en tysk tonsättare och pianist. Hon var dotter till Friedrich Wieck, syster till Alwin och Marie Wieck och gift med Robert Schumann, med vilken hon fick åtta barn. Hon var en av sin tids mest framstående pianister och spelade lika utmärkt verk av Wolfgang Amadeus Mozart, Johann Sebastian Bach, Ludwig van Beethoven som av Felix Mendelssohn, Frédéric Chopin och Johannes Brahms, men var mest berömd för tolkningar av makens tonstycken.

Schumanns kompositioner består av bland annat preludier, fugor, sånger, en pianokonsert och en trio. Hon reviderade samlingsupplagan av makens verk och utgav hans ungdomsbrev. Hennes biografi skrevs av Berthold Litzmann (tre band, 1902–08; flera upplagor). Hon invaldes 1870 som ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien i Stockholm.

Benjamin Staern (1978– ), är en svensk tonsättare uppvuxen i Malmö. Han har studerat komposition vid Musikhögskolan i Malmö för bland andra Hans Gefors och Luca Francesconi.

Han har utvecklat en djupt personlig stil där verklistan innehåller orkester och kammarmusik, verk för soloinstrument och elektroakustisk musik. En aspekt av hans verksamhet som tonsättare är hans förmåga att associera toner och klanger med olika färger och nyanser. Detta är en variant av ett fenomen som kallas synestesi, som är grundläggande i hans uppfattning och skapandet av hans musik och som återspeglas i hans klangvärld såväl som i många av hans verktitlar (Yellow Skies, Colour Wandering etc.).

Carl Wilhelm Eugen Stenhammar (1871 – 1927) var en svensk tonsättare, pianist och dirigent.

Stenhammar var son till tonsättaren och arkitekten Per Ulrik Stenhammar och grevinnan Louise Rudenschöldsamt bror till arkitekten Ernst Stenhammar. Han gifte sig med konstnären Helga Westerberg och blev far till sångarna Claes Göran och Hillevi Stenhammar, hans tilltalsnamn i familjen var Sten

Som ung var Stenhammar känd som pianist. Han spelade och turnerade tillsammans med bl a violinisten och tonsättaren Tor Aulin. Stenhammar utbildade sig först i Stockholm och senare i Berlin. Han tog i början av sin bana starka intryck av Richard Wagner och Anton Bruckner, men utvecklade så småningom en lättare, nordiskt färgad stil, påverkad av bl. a Jean Sibelius och Carl Nielsen

John Towner Williams (1932–) är en amerikansk kompositör, dirigent och pianist. Under sin över 60 år långa karriär har han skrivit några av de populäraste och mest välkända filmmusikstyckena i filmhistorien, däribland musiken till Stjärnornas krig-filmerna, de två första Hajen-filmerna, Indiana Jones-filmerna, den första Stålmannen-filmen, E.T. the Extra-Terrestrial, Hook, de två första Jurassic Park-filmerna, Närkontakt av tredje graden, Schindler’s List, de två första Ensam hemma-filmerna, de tre första Harry Potter-filmerna, En geishas memoarer och Lincoln. Williams har haft ett långt samarbete med regissören Steven Spielberg och skrivit musiken till alla hans största långfilmer utom Purpurfärgen, Spionernas bro och Ready Player One.