Francisco Tárrega, (1852 1909) var en inflytelserik spansk kompositör och gitarrist, för de breda massorna mest känd som mannen bakom Nokias klassiska ringsignal (”Gran vals”, komponerad 1902[6]). Han omnämns ofta som fadern till det moderna spelandet av klassisk gitarr, eftersom han utvecklade tremolotekniken med sin ”Recuerdos de la Alhambra”.
Asteroiden 5058 Tarrega är uppkallad efter honom.
Richard Strauss (1864 – 1949) var en tysk tonsättare. Han var inte släkt med tonsättarna Johann Strauss den äldre och den yngre i Wien. Richard Strauss är kanske den mest betydelsefulle och inflytelserike senromantiske kompositören under sekelskiftet 1900. Han utvecklade ett expressionistiskt tonspråk med avancerad harmonik med raffinerad användning av dissonanser. Strauss behöll dock alltid känslan av tonalitet trots att många menar att den bitvis i vissa av hans verk är totalt uppluckrad.
Alexander Siloti, (1863–1945), var en ukrainsk-amerikansk pianist. Siloti var lärjunge till Nikolaj Rubinstein, Pjotr Tjajkovskij och Franz Liszt. Han tog 1885 initiativet till bildandet av Lisztsällskapet i Leipzig, var 1886–90 professor vid Moskvakonservatoriet och verkade 1901–04 som dirigent där och i Sankt Petersburg. Han emigrerade 1919 till USA. Han vann rykte främst som uttolkare av Franz Liszt och Frédéric Chopin.
Jean Sibelius (1865 – 1957), var en finländsk tonsättare. Han är Finlands internationellt mest kända tonsättare och hade en stor betydelse för landets nationella väckelse. Han var son till Christian Gustaf Sibelius (1821–68), stads- och militärläkare i Tavastehus, och Maria Charlotta Borg (1841–1897). Han hade två syskon, varibland Christian Sibelius. Efternamnet Sibelius kommer från Sibbe gård i Lappträsk i Östnyland.
Robert Schumann (1810–1856) var en tysk romantisk tonsättare, musikkritiker, dirigent och pianist. Gift med Clara Schumann. Av sin samtid var han framför allt uppskattad som musikkritiker och grundare av tidskriften Neue Zeitschrift für Musik. Numera betraktas han som en av den musikaliska högromantikens främsta representanter.
Franz Schubert, (1797 – 1828) österrikisk tonsättare. Han är ett av de mest välbekanta namnen i musikhistorien. Hans produktion under det korta liv han levde var enorm – över 1 000 verk – och mycket av musiken han skrev är skriven för mindre sammanhang, musikaliska salonger, och kräver inte konsertestrader eller operascener. Hans kammarmusik, pianomusik och sånger har framförts i hemmiljöer ända sedan de skrevs. Han var i hög grad en samtida tonsättare som använde texter av tidens stora poeter som Goethe, Friedrich Schiller, Heinrich Heine, Friedrich Rückert, med flera. Han umgicks flitigt i de intellektuella konstnärskretsarna i Wien, men var också välbekant med annan europeisk kultur och använde texter av bland andra Sir Walter Scott och Shakespeare.
Musikaliskt företräder han en tradition fast förankrad i Haydns, Mozarts och Beethovens musik, men är också en stor förnyare i synnerhet inom lied-genren.
Giacomo Antonio Domenico Michele Secondo Maria Puccini (1858–1924) var en italiensk tonsättare, som främst blivit berömd för sina operor. Flera av Puccinis operor tillhör de mest spelade över hela världen, däribland La Bohème och Tosca, och den krävande Nessun dorma från operan Turandot är en av de oftast framförda ariorna ör tenor.
Felix Mendelssohn-Bartholdy (1809 – 1847) var en tysk tonsättare och dirigent.
Felix Mendelssohn föddes 3 februari 1809 i Hamburg som son till Lea, född Salomon, och bankmannen Abraham Mendelssohn (son till den judiske filosofen Moses Mendelssohn). Då Felix var två år flyttade familjen till Berlin på grund av de politiska händelserna i Europa, och där skulle han leva under återstoden av sin barn- och ungdom. Den 21 mars 1816 döptes Felix och hans syskon Fanny, Rebecca och Paul, och konverterade därmed till kristendomen. De antog då det tyska efternamnet Bartholdy. Felix använde framgent båda efternamnen.
Gustav Mahler, (1860–1911) var en österrikisk tonsättare och dirigent. Han var gift med Alma Mahler. Han föddes i en judisk familj i Kalischt i Böhmen. Hans föräldrar flyttade strax efter hans födelse till Iglau i Mährendär han kom att tillbringa största delen av sin uppväxt. 1875 blev han antagen till konservatoriet i Wien där han studerade piano för Julius Epstein. Så småningom började han även gå på föreläsningar hållna av Anton Bruckner på universitetet i samma stad. Bruckner, som vid denna tid ännu inte hade slagit igenom som tonsättare, blev en av Mahlers stora konstnärliga förebilder; de hade gemensamt en strävan att expandera symfonins form, att förena sången och det symfoniska (nästan alla Mahlers symfonier bygger på teman som tycks växa fram och strömma som sånger; många har också sånginslag) och en instrumentation som på en gång är visionär och anknyter till folkmusiken. Båda blev också starkt omstridda, i livet och långt efter sin död.
Franz Liszt, (1811-1886) var en ungersk-österrikisk tonsättare i den nytyska skolan och berömd som ovanligt skicklig pianovirtuos. Franz Liszt döptes som Franciscus, då Ungerns officiella språk fram till 1844 var latin. Han var far till Cosima Wagner och morfar till Siegfried Wagner.
